En levande kulturskola måste våga förändras
Kulturskolan är en viktig och självklar del av både kulturlivet och utbildningskedjan. I generationer har den gett barn och unga tillgång till musik, dans, bild och scenkonst. Den bärs upp av skickliga pedagoger, starkt engagemang och en djup övertygelse om kulturens betydelse för människan. Det är en verksamhet att vara stolt över.
Men just därför är det farligt att luta sig tillbaka. I diskussionen om kulturskolans framtid återkommer ofta frågan om förändring verkligen behövs. Verksamheten fungerar ju redan väl. Frågan är begriplig – men riskerar också att bli ett hinder. Det som fungerar i dag är inte nödvändigtvis lika relevant i morgon. Barns och ungas livsvärldar förändras snabbt, liksom deras sätt att uttrycka sig och ta del av kultur. Samtidigt ökar skillnaderna i livsvillkor, och möjligheten att delta i organiserade fritidsaktiviteter varierar beroende på var man bor och vilka resurser familjen har.
Här finns en avgörande fråga för hela kulturskole-Sverige: vilka når vi – och vilka når vi inte? Trots alla framgångar finns det många barn som aldrig sätter sin fot i kulturskolan. Inte för att de saknar intresse eller kreativitet, utan för att verksamheten ibland upplevs som svår att nå, smal i sitt utbud eller geografiskt och ekonomiskt otillgänglig. Det är inte ett individuellt misslyckande. Det är en demokratisk utmaning.
Det är också bakgrunden till varför frågan om en nationell kulturskolelag behöver tas på största allvar. I dag varierar avgifter, utbud och tillgänglighet kraftigt mellan olika delar av landet. Därmed blir barns möjlighet att ta del av kultur inte likvärdig.
En kulturskolelag skulle inte handla om detaljstyrning eller om att begränsa lokal kreativitet. Den skulle slå fast en princip: att alla barn och unga, oavsett bostadsort och bakgrund, ska ha rätt till kulturskola av god kvalitet. Det handlar om jämlikhet, men också om kulturpolitikens trovärdighet.
Samtidigt räcker det inte med strukturella reformer. Kulturskolan behöver också fortsätta ställa svåra frågor till sig själv: Vilka uttryck ges utrymme? Vilka känner igen sig? Finns det trösklar som kan sänkas? Hur fördelas resurserna? Det handlar inte om att överge traditioner eller sänka kvaliteten. Tvärtom. En relevant kulturskola måste både erbjuda fördjupning och spets och samtidigt öppna dörrar för nya grupper och nya uttryck. Bredd och kvalitet är inte motsatser – de förutsätter varandra.
Kulturen är i ständig rörelse. Nya generationer tillför nya perspektiv, former och berättelser. En kulturskola som vill vara levande kan därför inte stå stilla. Den måste vara lyhörd och beredd att utvecklas. Varje lektion och möte handlar om mer än teknik. Det handlar om identitet, uttryck och tillhörighet. Om att bli sedd och få en röst.
Debatten om kulturskolans framtid behöver därför handla mindre om att försvara det som varit och mer om hur verksamheten kan vara relevant för nästa generation – och tillgänglig för fler. Frågan är inte om kulturskolan är bra. Frågan är om vi är beredda att utveckla den och fatta de politiska beslut som krävs för att säkerställa likvärdiga möjligheter i hela landet.
Magnus Ekwall, Kulturskolerådets ordförande
