För ett tryggare samhälle behöver vi en kulturskolelag
I februari deltog jag på Folk och Kultur i Eskilstuna. Där medverkade jag i samtal om hur kulturen – och särskilt kulturskolan – kan bidra till ett tryggare och mer sammanhållet samhälle. Under dagarna mötte jag kommunpolitiker, tjänstepersoner och nationella beslutsfattare i diskussioner om likvärdighet, kompetensförsörjning och kulturens roll i det förebyggande arbetet.
Som ordförande är det min uppgift att ta dessa tillfällen i anspråk för att föra in kulturskolan i det nationella samtalet och tydliggöra dess betydelse för barns och ungas utveckling. I det arbetet är Kulturskolerådets analyser och rapporter viktiga; de ger en samlad och faktabaserad bild av både styrkor och strukturella utmaningar kring likvärdighet och långsiktighet.
I ett seminarium diskuterade vi hur Malmö och Stockholm tagit fram strategiska planer för att utveckla sina kulturskolor. Det är viktiga initiativ, men det är samtidigt tydligt att regionalt och nationellt stöd krävs för att ge unga likvärdiga möjligheter i hela landet, då förutsättningarna varierar kraftigt mellan kommuner.
I ett annat samtal, tillsammans med justitieminister Gunnar Strömmer, lyftes kulturens betydelse för trygghet och tillit. Trygghet skapas inte enbart genom system, utan genom relationer, delaktighet och meningsfulla sammanhang där barn och unga blir sedda.
Samtalen i Eskilstuna pekade mot en tydlig slutsats: om kulturskolan ska kunna ta sitt fulla ansvar i samhällsutvecklingen krävs en nationell ram. I dag saknas en reglering som garanterar likvärdig tillgång oavsett bostadsort.
En kulturskolelag skulle säkra denna tillgång, ge långsiktiga ramar för kvalitet och skapa stabilitet bortom politiska svängningar.
Vi kan vara stolta över det vi byggt upp, men vi kan inte vara nöjda så länge barns möjligheter avgörs av postnumret. En kulturskolelag skulle ge denna investering den stabilitet den förtjänar.
